De har längtat hela året. Och nu är det äntligen dags. Den abonnerade bussen hinner knappt
bromsa in på parkeringen, innan förväntansfulla barn väller ut över campingområdet.

Hej, heej, är ni här igen? Var ska vi bo? När ska vi bada?

Det blir många kramar i ett rusigt återseendets glädje innan det blir dags för välkomstlunch på
familjecampen i litauiska Sventoji.

Det har pågått i många år, detta läger. Men riktigt hur länge, tycks ingen veta säkert.

-Jag har i alla fall varit här nästan varje år under min barndom, man kan säga att jag vuxit upp här,
säger 20-åriga Ausrine, som går på musikkonservatorium i Tyskland under terminerna. Här i Sventoji
är hon numera lägrets violinist, en roll hon övertagit från sina föräldrar. Hennes mamma Daiva
Razguviene, som bland annat försörjer sig som fiollärare och spelar i Filharmonikerna i Vilnius är
numera en av lägerledarna. Även Ausrines syster Agne med familj deltar på lägret, även om hon lagt
fiolen på hyllan, och istället jobbar som revisor.

-Jag gick också på fiolskola, men sen var min musikkarriär slut, skrattar hon och pussar dottern, innan
hon, och alla andra slår sig ner i gröngräset för att lyssna på syster Ausrine som spelar Mozart vid
kvällsamlingen. Ausrine översätter också mellan engelska och litauiska och arrangerar en och annan
lek däremellan.

Förra årets bibelbingo, som gick över stock och sten, har ingen glömt.

I år är de gemensamma aktiviteterna något nerskruvade, även om t-shirtmålning, pärlning, andakter
och lekar ändå hinns med. Men värmen lockar till havet och baden i de bräckta vågorna. Baltikums
oändliga vita stränder är som vackrast här, med sina glest bevuxna sanddyner där soldyrkarna tar
skydd mot vinden under blåsiga dagar.

Ofta piskar vinden upp vågorna i det långgrunda vattnet där badare i alla åldrar hoppar upp och ner,
övervakade av stränga strandvakter. I högtalarna ropas meningslösa varningar ut om badförbud för
dem som druckit alkohol eller intagit narkotika. Det är viktigt att inga badgäster råkar illa ut. Här på
Litauens riviera är man rädd om sitt rykte.

När vinden avtar och värmen stiger fylls stränderna snabbt. Men i år lyser ryssarna med sin frånvaro
och sammanlagt har kriget och Litauens utsatta läge gjort att turisterna minskat med ungefär två
tredjedelar, tippar en hotellägare.

Men deltagarna på familjecampen är här som vanligt. De kommer från metodistförsamlingen i
Panevesys, 20 mil bort, och många kämpar med drog- eller alkoholberoende, med psykisk sjukdom,
arbetslöshet och fattigdom. Då är de hett efterlängtade fem dagarna i Sventoji den enda, och
möjligen bästa, semester man kan få.

-Det är många som vill vara med, och deltagarna väljs ut efter behov. Somliga är nya, andra
återkommer år efter år. Som Ilona och Virgis med sönerna Laimis, Emilis och Joris.

Virgis är byggnadsarbetare, men efter ett allvarligt fall från en byggställning kämpar han för att
försörja sig och familjen som målare. Ilona jobbade på ett plastföretag tidigare, men det fungerade
inte med arbetstiderna, berättar hon.

-Jag hade 12-timmars arbetsdagar, till slut orkade jag inte längre. Och det fungerade inte med
barnen. Så nu är jag hemma med dom, men jag hoppas kunna bli målare jag också, säger hon, innan
familjen försvinner på utflykt.

Och medan lägerdeltagarna solar och badar eller vandrar runt i badorten, som frestar med glasstånd,
spunnet socker, tivoli och bärnsten för dem som har råd, lagar lägerledningen mat.

-Det är en stor del av lägret. Vi har förberett och tagit med oss den mesta maten från Sverige, den
håller högre kvalitet, och blir en välkommen omväxling, säger Lena Karlsson och rör om i korvgrytan.
Både den, kycklinggrytan och tacofärsen är medtagen i kylskåp och frysväskor i lastbil från Sverige.
Liksom smör, bröd, lakan, hygienartiklar, kaffe, toalettpapper och allt annat som kan behövas i alla
campingstugorna.

Vissa aktiviteter återkommer varje år. Tacokvällen är förstås ett måste, liksom grillkvällen och
våffelfikat. Och så den hemliga vännen förstås. Ängeln som gör något extra för sin utvalda
medmänniska. En chokladkaka eller två. En extra kram, en frukostkorg eller en kopp kaffe sådär utan
anledning.

På lägret i Sventoji, på Litauens riviera, kan nästan allt hända.

Annika Ahlefelt