– tankar från en Thailandsvolontär

EQ kvinnas Thailandsgrupp arbetar att ge barn från bergsfolket Karen möjlighet till skolgång och utbildning. Genom våra elevhem får barnen möjlighet att gå i bra skolor och samtidigt ha ett socialt sammanhang och en familj, trots att de är långt hemifrån.

Du är ung, du har tro, du vill vara med och förändra världen till det bättre. Du får möjligheten, att där nöden är stor, och glädjen likaså, finna meningsfulla arbetsuppgifter och samtidigt finna dig själv. Tillsammans med människor du inte hade en aning om tidigare, arbetar ni sida vid sida för utbildning, kunskap om hur man skapar mer hälsosamt liv och ett mer rättvist samhälle. Maskmedel och antibiotika förde vi med oss ut i byarna tillsammans med kunskap om hur man byggde enkla toaletter. Hälften av karenbarnen dog innan de var fem år, så det var enkelt att se uppgifter och resultat. 

Men vad för jag med mig mer? En tro på den ende Guden och ett västerländskt sätt att leva?

Tankarna snurrade och jag insåg med någon slags ödmjukhet, att det som är naturligt för mig, de snabba lösningar jag ser på olika problem, är inte alls så säkert de bästa i ett nytt sammanhang. 

– Vad är hållbart i norra Thailand?

– Min tro på en högre makt hur landar den i denna kultur, bland dessa människor som lever i en animistisk tradition? 

Jag fann min väg. Jag kunde med frimodighet berätta om en Gud som inte straffade. Om den makt som vill människan väl. Om vikten av utbildning och att skapa sitt liv utifrån kunskap. Om att det finns  möjligheter till hållbart rättvist liv som gäller lika för alla. 

Kort om mitt uppdrag

Jag läste thai på en språkskola i Bangkok. Kom till min tjänst som sjuksköterska och ansvarig för baptisternas fadderverksamhet i Mae Sariang där jag var ensam svensk när Liljeströms lämnade.  Jag arbetade på det lilla sjukhuset där det fanns två läkare och två sjuksköterskor som kunde engelska. Resten av alla i hela samhället pratade bara thai och bergsfolkens olika språk. Att inte kunna konversera på engelska var bra för mig och jag utvecklade språket varje dag. Allt verkar fastna när man är lite över tjugo år. 

På sjukhuset hade vi mottagning varje vardag och om jag arbetade kväll var man ansvarig för de tio vårdplatser som ofta var fullbelagda. Det var malaria, magsjukor, ormbett, nyförlösta och ganska ofta personer som låg inne för drogavvänjning. Var tredje vecka var jag ute med det uppsökande hälsoteamet. Vi for med landrover till vägen tog slut och sedan vandrade vi i bergen mellan byar som ingick i hälsoprogrammet. Tre olika rutter gjorde att vi nådde dem med jämna mellanrum. Vi sov alltid på byhövdingens veranda och det var också där vi hade våra mottagningar. Blodtryck, magont, maskmedel till barnen och vaccinationer. 

– Eva, exakt hur många dagar dröjer det när du åkt till ditt land, tills du kommer tillbaka? 

Mycket av min tid efter arbetet som sjuksköterska spenderade jag med de trettio barnen och ungdomarna som bodde på elevhemmet. Läxläsning, fotbollsmatcher, fixa förbättringar i sovsalar och kök. Utflykter till både gudstjänst i Tung Praow och vattenfall och roligheter. 

En kväll satt vi på verandan och Pealong, ,som var föräldralös och sju år satt nära mig. Jag hade berättat att nu skulle jag snart åka tillbaka till landet jag kom ifrån. Då frågade han mig en fråga som jag burit med mig genom livet.

Stora mörka frågande hoppfulla ögon. Vad svarar man? Vad svarade jag? Jag sa som det var, att han inte kunde vänta sig att jag skulle återkomma. Jag sa att jag skulle tänka på honom ofta och önska att han genom att gå i skola här kunde skapa sig ett bra liv. Att vi i Sverige inte skulle sluta att bry oss om honom och barnen på elevhemmet. 

Alla vi som vill göra något gott för världen kan och behöver inte ge sig iväg till andra länder.  Hur viktigt det är att vi, där vi står och lever, arbeta för det vi tror på. Det kan vara att skicka pengar till nyttiga projekt, att se grannen eller den flykting som behöver dig där du bor. 

Jag ser tillbaka på fadderprogrammet och kan utvärdera att det är ett förändringsarbete jag tror på. Det ger folket på plats, verktyg att skapa sig en framtid. Jag vill tacka alla er faddrar för att ni också levt samma budskap och genom att låta generation efter generation växa upp och ta med sig nödvändig kunskap för att bygga ett rättvist hållbart Thailand, där karenerna är en naturlig del i samhället. 

                                                                                                                                                             

Vänlig hälsning                                                                                      

Eva Quist Engström