Kongos kvinnor lever i ett patriarkaliskt samhälle med stor fattigdom och mycket våld. Men mot­ståndet växer. Inte minst inom Equmeniakyrkans systerkyrka, Evangeliska kyrkan i Kongo, EEC. Vår medarbetare, Annika Ahlefelt, var där.

”Kvinnorna inom EEC, mobiliserade” stod det med stora röda bokstäver på tidningen Le Che­mins förstasida på internationella kvinnodagen, den 8 mars. En stor dag för Kongos kvinnor och en möjlighet att manifestera och säga ifrån mot orätt­visor. I år var temat: Jämlikhet idag för en hållbar framtid.

”Nästan tusen kvinnor från Brazzavilles två kyrkliga distrikt hade samlats för att gemensamt kämpa för kvinnors rättigheter, inte bara i samhäl­let utan också i kyrkan,” skriver Espérance Missam­ou. I vanliga fall sköter hon tidningens kassa och administration, men denna dag hade hon klätt sig i den speciella 8:e marsklänning som syns överallt i huvudstaden Brazzaville, och givit sig ut på repor­tage.

I Centrumkyrkan i Brazzaville befann sig både pastorsfruar, församlingsarbetare och ledare för oli­ka kvinnogrupper, rapporterar hon. Här uppmärk­sammade en rad talare de problem i form av våld och orättvisor som Kongos kvinnor brottas med, både inom och utanför kyrkan.

En av talarna var pastor Eleonore Bananga Kis­sadi, ansvarig för avdelningen Kvinna och familj inom kyrkan. Hon underströk att kvinnor är starkt underrepresenterade i alla beslutande organ .

”EEC kan inte räkna in mer än 25 kvinnliga pastorer av en total på 145”, konstaterade hon. ”Och bara en enda kvinnlig ledare av 38 på distriktsnivå.”

”Till och med diakonatet som nästan uteslutande arbetar för och med kvinnor, leds av män.”

När vi ses på Eleonore Bananga Kissadis kon­tor i Brazzaville berättar hon att avdelningen, eller departementet som man säger här, främst arbetar med utbildning och att göra kvinnor medvetna om sina rättigheter. Ett sätt är genom Internationella kvinnodagen som uppmärksammas i alla kyrkor och byar. De­partementet har en veckas aktiviteter inför kvinno­dagen varje år.

– Den där veckan är väldigt viktig och förbereds noga, fortsätter Eleonore Kissadi. Vi håller bibelstudier och temadagar och delar ut kompendier som lär kvinnorna hur man kan vara en god protestant i och utanför hemmet.

Hon berättar att många inte vill att kvinnor ska få en framskjuten placering i kyrkan och att de därför motarbetas även av högt uppsatta dignitärer i distrikten.

– Men kyrkan speglar ju egentligen bara samhället. Det är få kvinnor som sitter i beslutande organ i Kongo. Det ser ut så på papperet, men i verkligheten fungerar det inte. Och i kyrkan pratar man så vackert om ett visst antal kvinnor på olika poster, men sen glömmer man bort oss.

– Vårt samhälle är mansdominerat, det förekommer mycket våld i hemmen, fortsätter hon och förklarar att den enskilda kvinnan har små möjligheter att försvara sig eller förändra sin situation.

Men kvinnorna har börjat organisera sig. Inom kyrkorna finns idag flera ekumeniska plattformar, och i samhället finns intressegrupper för kvinnliga advokater, läkare med flera. Ett litet steg i rätt riktning, konstaterar Eleonore Kissadi.

En annan hoppingivande faktor är att kyrkan blivit en förebild för samhället vad gäller arbetet med våld mot kvinnor.

– Det är väldigt viktigt att vi får till den här mentalitetsförändringen på alla plan. I kyrkan tror jag ändå att både våldtäkterna och våldet i hemmen är på väg ner, men om det verkligen är så i samhället i stort låter jag vara osagt.

Kanske är läget också något bättre i storstaden Brazzaville där kvinnodepartementet har visst samarbete med både polismyndigheten och sjukvården.

Här finns en plats, så hemlig att Eleonore sänker rösten när hon talar om den, där utsatta kvinnor får hjälp.

– Mottagningen sköts av frivilliga som tar emot kvinnor som blivit misshandlade. Vi hjälper dem sedan att göra en anmälan och de får hjälp av psykologer och läkare.

Kvinnoavdelningen undervisar också pastorsfruar på Teologiska institutionen. Det verkar underligt i ett samhälle som det svenska, men det är uppskattat och viktigt, enligt Eleonore Kissadi.

– Många av dessa kvinnor är helt outbildade. Vi undervisar dem i bibelhistoria och kyrkans lära. De får lära sig om hälsa, matlagning, sömnad, virkning, konfliktlösning och, vid behov, viss alfabetisering.

/Annika Ahlefelt