Efter nästan två år i Kongo Kinshasa, är missionär Jesica Eriksson med familj nu tillbaka i Sverige och Bankeryd. 

-Nu ser vi fram emot att arbeta i Sverige ett par år, säger Jesica

Det var år 2018 som familjen Eriksson, Jesica och David, med barnen Nathanael, Cessia och Benaja, lämnade Sverige för Bandundu, en stad på dryga 100 000 invånare i nordöstra Kongo Kinshasa.  

Tyvärr blev det ett oväntat tufft år med tyfoid-feber, amöbor och brist på lekkamrater för barnen. 

-Vi hade med oss en lärare ut som undervisade barnen de första sex månaderna, det var bra, men de fick ju inga kompisar, förklarar Jesica. 

Andra året flyttade familjen därför till huvudstaden Kinshasa, där vardagslivet var enklare och barnen kunde gå i engelsk skola.  

Ändå tvingades de svenska missionärerna åka hem några månader tidigare än planerat. Detta efter att David indirekt hotats till livet av samfundsledaren i Equmeniakyrkans samarbetskyrka CEBU, (Förenade Baptistkyrkorna (Communauté des Églises Baptistes Unies).  

-Vi märkte att projektpengar som sändes från Sverige inte kom projekten till del utan fastnade på samarbetskyrkans konto i Kongo. När David sedan under ett kyrkostyrelsemöte ställde frågan om pengarna, som bland annat skulle gå till projekt för föräldralösa barn, och ville se ett kontoutdrag, sågs han som ett hot och några veckor efter kom hotfulla brev från kyrkoledaren. 

-Vi kom hem till Sverige i slutet februari och sen kom Corona, suckar Jesica och berättar att familjen nu beslutat att tillbringa de närmaste åren i Sverige. Även om barnen tycker att det är lite väl stillsamt i Bankeryd.

-I Kinshasa, som är en av Afrikas folkrikaste städer, hände ju alltid nåt, skrattar Jesica och berättar att David är ingenjör och jobbar på Sweco och att hon själv välkomnades som pastor i Jönköping på kyrkokonferensen i Jönköping för ett drygt år sedan.  

Men vad får ett ungt par med tre små barn att ge sig iväg till ett av världens mest konfliktfyllda länder? 

-Ja, vi är ju båda missionärsbarn, förklarar Jesica. Jag har växt upp i Argentina och David föddes i Kongo, så det ligger i blodet. Vi kände båda att vi ville ut och arbeta för Gud. Det var faktiskt något av det första jag frågade David när vi träffades-om han ville detsamma, för annars hade det aldrig fungerat. 

Att det blev just Kongo, var det inte Erikssons som bestämde. De hade bara anmält sitt intresse för utlandstjänst, och när förfrågan kom blev det mycket funderingar och många förberedelser innan flyttlasset gick. 

-Det var en två år lång process innan vi kom iväg. Vi fick bland annat tillbringa tre och en halv månad i Frankrike för att plugga franska, och det har jag fortsatt med sedan också. För franska är svårt! Men kongoleserna är väldigt förlåtande, när det blir fel. 

Väl på plats i Kongo arbetade David i första hand med att, tillsammans med kyrkans egen organisation, skapa utvecklingskommittéer i de lokala kyrkorna som kunde analysera de svårigheter byborna har att kämpa med och fundera över hur de kan överbryggas. Och i Kongo finns många utmaningar, inte minst för kvinnorna, som måste bekämpa både fattigdom och patriarkala strukturer. 

-Men de har en stark framtidstro, berättar Jesica, som brukade besöka olika kyrkor för att predika eller delta i olika utbildningar.

-Samtidigt engagerade jag mig i en mindre församling där vi bodde. Jag var med i bönegrupper och mammagrupper. 

-Dom här kvinnorna var så fantastiska. Trots sina egna svårigheter kände jag verkligen att de brydde sig om mig personligen. 

Den här församlingen hade en kvinnlig pastor. Något som annars är ovanligt i Kongo, och Jesica fick förmånen att följa henne i hennes arbete. 

-Att en kvinna får möjlighet att studera, och dessutom teologi, är något oerhört ovanligt. Det är annars alltid killar som prioriteras. De måste få utbildning för att kunna försörja familjen.

-Kvinnorna får sköta hem och barn och ute på landet får de plantera cassava och plocka ogräs-i 35 graders värme.

Som i många fattiga länder är skillnaden stor mellan stad och landsbygd, och även om det är bättre i städerna är det fortfarande långt till någon form av jämställdhet. 

-Men kvinnorna vill verkligen utbilda sig och komma framåt, trots att de ibland kämpar mot överväldigande odds. Jag hörde bland annat om en kvinnlig student som inte skulle få ta sin examen om hon inte betalade. När hon inte hade några pengar erbjöds hon att betala med sex. 

På lägre nivåer försöker kvinnor utbilda sig i matlagning och sömnad för att förkovra sig och kunna försörja sig själva. 

Vad skulle då EQ kvinna kunna bidra med?

-Nästan vad som helst, säger Jesica. Men allt samarbete måste utgå från kvinnorna själva. De behöver pengar för att kunna starta olika projekt. Till exempel insamling av symaskiner som skulle kunna ge ensamstående mammor en möjlighet att få en inkomst. 

-Eller mikrokrediter. Det är väldigt populärt i församlingarnas kvinnogrupper. 

Hon berättar om de kongolesiska kvinnornas frimodighet. Om gudstjänsterna där de sjunger och dansar och tar alla tillfällen att avge vittnesmål. 

Hon låter lite längtansfull på rösten, när hon berättar, Jesica. Och även om det just nu är Bankeryd som gäller, håller hon dörren mot framtiden öppen. 

-Vi får se vad Gud vill. Vi försöker verkligen vara lyhörda för hans vilja.